De flesta program jag textar kommer till mig på band, och sedan digitaliserar jag själv den fil jag jobbar ifrån. Allt oftare distribueras filerna helt digitalt, vilket jag tycker är bättre, men ännu så länge får jag ganska många videokassetter skickade till mitt hem.

I måndags kom bandet för onsdagens Letterman, och jag satte det på digitalisering utan att se på det - som är brukligt. Tisdag morgon upptäckte jag att även om jag hade en 44 minuter lång digital fil, så var det bara 32 minuter program i den. De sista tolv minuterna (notera att det absolut aldrig heter "minutrar") bestod av en blå skärm först med REW i vita bokstäver och sedan STOP. Viasats traffic-avdelning i London, de som kopierar bandet från sändningsbandet, hade nämligen lyckats med konststycket att försöka spela in ett 44-minutersprogram på ett 30-minutersband.

Det låter som en idioti så djup att det ändå borde vara ett rätt sällsynt fenomen, men det här var inte mindre än tredje gången detta hände. Nu kanske man kan tro att de videoband som används vid sådan har hantering inte har den där lilla extrafinessen som dem som man har i videobandaren hemma; de där siffrorna tryckta på kortsidan som visar hur långt bandet är - men, jodå. Det står E30 SHG på bandet, och det är en tjockare spole i mitten också, som är brukligt med 30-minutersband, och den syns genom videobandets lilla plastfönster. Det torde vara svårt för någon som jobbar med videoband på daglig basis att ta fel. Tycker man.

Lösningen var i alla fall att Viasats traffic-avdelning skulle åtgärda felet genom att skicka ett nytt band till min uppdragsgivares Londonkontor, där filen skulle digitaliseras och läggas upp på ftp, så att jag kunde hämta den via sånt där internet.

Framåt fyratiden på eftermiddagen kommer så samtalet som jag inte alls väntar mig. Jodå, Viasat traffic har faktiskt skickat ett nytt band till Londonkontoret. Ett 30-minutersband.

Ibland saknar man både ord och spöstraff.

Nu har han kommit, efter en hel del förberedelser och planering. Hans fullständiga namn är S* Cat Lab's Maveric, han är en tolv veckor gammal norsk skogkattshane, och har sedan ankomsten fredag eftermiddag faktiskt anpassat sig riktigt bra. För den som orkar med lite kattporr, så har han en egen sida som jag har totat ihop. Den är på engelska för att svärmor och styvbarn ska kunna ta del av den.

Egentligen föredrar jag väldigt mänskliga namn på mina katter (de två senaste fick heta Jonas och Måns), och hade väl från början tänkt kalla den här grabben för Eric eller Ric, men han är faktiskt en Maveric, så det får nog bli så.

Filmrecensenten Hans Wiklund har lagt till en sträng på sin lyra som programledare för fitnessprogrammet Forma Kroppen på 4+. Kanske borde han koncentrera sig mer på källforskning inom sitt huvudämne, så att han inte slipper sitta och påstå sånt som att Joss Whedons mest kända tv-serie heter Buffy and the Vampire Slayers.

För den som inte sett Whedons för tidigt nedlagda vilda-västern-i-rymden-serie Firefly kan jag rekommendera den varmt, trots att den har en titelmelodi som lyckas med att vara sämre än den för Star Trek: Enterprise - ingen liten bedrift.

Är det bara jag som tycker att Kenny i ZTV:s Kenny Vs Spenny ser ut som ett nästan perfekt mellanting mellan George Clooney och Eddie Izzard? Apropå den sistnämnde så var han i toppform på Nalen - till och med min humormässigt ytterst svårflirtade fru skrattade en hel del.

Världens utan konkurrens bästa tv-program The Daily Show with Jon Stewart går numera tisdag-fredag på Canal+, med inte ens ett helt dygns fördröjning från USA-sändningarna (vilket gör att man kan förlåta eventuella småmissar i undertexten). Väl värt de drygt 200 kronor per månad C+ tar för sina fem kanaler, även om man inte ser på nåt annat än TDS.

Ett aningen mer fördröjt program är Conan O'Brien, som sänds på 4+ cirka 2,5 vecka efter USA. Där kan man alltså förvänta sig att textarna vet att skilja på när impression betyder intryck och när det betyder imitation. Eller att veta att The Buck Stops Here inte betyder stålarna stannar här. Men såna förväntningar kommer på skam allt som oftast.

Till sist: jag låter feeden ligga kvar, men om den trillar ihop eller går sönder på nåt vis tänker jag inte laga skiten.

Jag har inte bloggat på snart en månad, och det beror på ett par faktorer. Dels råkade jag se ett avsnitt av Stockholm Live, och det kan förlama vem som helst som både älskar stand up comedy och tror på integritet och intelligens. Men framför allt kände jag att jag hade börjat fokusera på fel saker. Jag började skriva utifrån nån sorts abstrakt besökare istället för att göra som jag egentligen vill och bara skriva för mig själv och mina kompisar; sen får de som inte känner mig läsa bloggen och ta den som de vill.

Under augusti och september började jag plötsligt bry mig om var jag låg på weblogs.se:s topplista, och precis innan jag tog den här oplanerade pausen, så fuskade jag upp mig en position. Jag kikade på topplistan, såg att jag låg precis en röst under nån annan blogg, skapade ett användarkonto på en av mina andra datorer, valde Gärningsmannaprofilen som en av favoriterna och skuttade upp ett steg på listan.

I förteckningen över världshistoriens brott rankas väl inte just det där särskilt högt, men för någon som jag, som värdesätter ärlighet, så kändes det obehagligt att ha hamnat i ett läge där jag skulle göra nåt sånt.

Därför blir det nu så här: det här är sista pingen av något slag; efter detta kommer jag inte att pinga nån sajt, och jag kommer inte heller att erbjuda nån feed. Vill man veta om Gärningsmannaprofilen är uppdaterad får man komma hit och kolla. Punkt slut.

Dessutom kommer Dicktum att byta namn (till vad vet jag inte än) och bli mer generellt politisk, snarare än att fokusera uteslutande på den tragiskt handikappade Hr. Erixon.

Allt i syfte att göra detta för glädjens och nöjets skull, snarare än av andra, mycket dummare skäl.