Momus - som spelar här i Stockholm om en vecka, och som jag bloggat om tidigare - skriver i Click Opera, den nästan-blogg han har (jag har svårt att kalla nåt på LiveJournal för en blogg) om Katharine Guns avslöjanden om buggningen av FN. Som vanligt skriver han långt och mycket, men det är i slutet han kommer till det som jag tycker är det verkligen intressanta: termen "Third Culture Kid". Det betecknar barn som vuxit upp i ett annat land än sina föräldrars hemland, och som svensk uppvuxen i Österrike kan jag räkna mig till den skaran. Han citerar också Katharine Gun:

Research says [...] that third-culture kids tend to be extremely empathetic, and because they've usually lived in at least one other foreign country, they somehow feel a global alliance...

Det stämmer i viss mån in på mig, känner jag. Kanske borde alla småbarnsföräldrar fås att bo utomlands några år för att skapa fred i världen?

Stefan Geens har ett bra inlägg om vad det nykläckta namnet för området söder om Folkungatan kan få för effekter i förlängningen, men jag måste lägga in ett veto som boende och verksam i TriBeKa, the Triangle Below Katarina Bangata. Som ovan ska det naturligtvis se ut.

Martin Bagge från Utsikt från en etta i Ronneby har en vän som har haft korrespondens med en journalist på Aftonbladet. Vännen hade påpekat ett fel i en underrubrik då journalisten Per-Iwar Sohlström svarar med att skälla ut honom. Det är naturligtvis både illa och oproffsigt, men det som oroar mig som den språkmänniska jag är är hur denne journalist använder kommateringen. Han skriver, Jag ser på aftonbladet.se, att det finns en underrubrik om minskad statsskuld. Vad tusan gör ett komma i den meningen?

Men det kommer ett komma före ordet 'att' igen: ...vore det inte än mer roligt, att läsa hela artikeln innan du kastar dig över datorn... Jag skulle inte reagera på det om det inte kom från en journalist, någon som man kan anta skriver för betalning nästan varje dag, och bör ha skrivit i någon form under hela sitt liv.

I torsdags sände TV4+ det sista av Conan-i-Toronto-avsnitten. Jim Carrey var huvudgäst, och i högvarv. Bland annat erbjöds kanadensaren Carrey att bli amerikansk medborgare (i en sketch som skulle se ut som en verklig händelse).

Redan innan hade textningen varit ganska undermålig, där bland annat The Amazing Kreskin stavats "Creskin" - något som tar c:a 30 sekunder att kolla via Google. Men när Carrey tar sitt nya amerikanska pass och tuggar i sig det samtidigt som han skriker "It tastes like...Manifest Destiny!" och den svenska texten skriver "Det smakar för djävligt!", då blev jag upprörd.

Visst, begreppet Manifest Destiny är inte lätt att översätta till svenska. Jag har då inte hittat någon vedertagen översättning, men att nöja sig med "för djävligt" är inte bara fel, det underminerar hela skämtet.

Hur skulle jag ha gjort? Jag hade nog skrivit "Det smakar som...expansionspolitik!", för det fanns det faktiskt plats till. Kanske med "amerikansk" före det sista ordet, om det hade gått in.

Sen var det fler udda fel. Att bilförsäkringsfirman Geico blev "Guy Co." kan jag förstå - det är inte så lätt att veta, även om de kör en djävla massa tv-reklam i USA. Men "Zambony" (som stavas med i) är precis som Kreskin ovan lättkollat, plus att det inte direkt är en vedertagen term här i Sverige och kanske blir bäst som "isputsarbil" eller nåt. "Fall lineup", som syftade på höstens tv-program som Carrey hunnit se eftersom han inte jobbar blev "laguppställningen". Men det där var småmissar, om än tecken på slöhet och bristande engelskakunskaper. Det blev värre.

Carrey pratade om "The Joke Face", minen man gör efter att man drivit med någon. Översättaren trodde tydligen att det var en "joke phase", en fas man går igenom, och det må han vara förlåten för - om det hade nämnts i förbifarten. Men Carrey och Conan gjorde den minen ungefär 20 gånger för att illustrera vad det handlade om. Obegripligt.

Det var fler missar av kognitionstyp, dvs. att översättaren inte kan engelska tillräckligt bra för att förstå vad det är som sägs. Svenskan var bra (förutom att sorl en gång stavades "sorrel", vilket var mystiskt), men det räcker liksom inte.

Var det då kanske en nervös nybörjare som utfört detta, någon som kanske kan bli bättre med tiden? Nej. Namnet efter var Claes Lewin, och en googling visade att han är grundare av en textningsfirma som heter Prime Text.

"PrimeText International provides qualified translation and subtitling" står det på deras sajt. Vad ska man tro om en firma vars grundare presterar något så felspäckat? Ja, man kan få en ledtråd redan på sajtens förstasida, där man som bakgrund har en textremsa med meningen "I know it was you Fredo.", utan komma före tilltalet. Det här är alltså en firma med språk som huvudsyssla som drivs av folk som inte förstår att det är en enorm skillnad på "Ät, mina vänner" och "Ät mina vänner".

Man får det man betalar för, TV4+.

Jag vill bara puffa för tävlingen igen, eftersom den snart åker ut från förstasidan. Jag har fått bidrag från tre personer (men flera från varje). Om man som Monica känner att man har en bra idé men saknar förmåga att utföra den kan man mejla idén till mig, så totar jag ihop själva skylten. Fler bidrag gör det bara roligare.

Deadline är ungefär onsdag.

Jag har åkt in på 20-i-topp-listan över mest bevakade bloggar på Weblogs.se, och det dessutom under en period då jag inte uppdaterat på tre dagar. Jag erkänner glatt att jag hade som mål att ta mig in där, men jag hade satt april som måldatum.

Tack till den/de som lade till mig. Nu ska jag bara se till att förtjäna förtroendet.

MIn dator lade ned mitt i en lång bloggpost. Jaja.

Var på bloggarmiddagen i torsdags, och det var trevligt som tusan. Jag hade inte hunnit raka mig, och såg väl ut som en yeti som vandrat in i sällskapet, men det spelade inte så stor roll, egentligen. Trevnaden var stor, även om maten var torftig, särskilt till det priset. När jag kom hem sen (med David, som missat sista tåget till Nynäshamn) fick det bli påfyllnad i magen ganska omgående.

Libanesisk mat är överskattad, utom möjligen haloumin. Lägg nästa bloggermiddag på en pub, så att man vet att det finns bra öl och stadig mat, säger jag.

Den som känner mig vet att jag har en viss förkärlek för kvinnor, gärna lättklädda sådana. Här finns många fina bilder från 60- och 70-talet - oskyldiga, ofta rätt påklädda, men fan så mycket sexigare än dagens herrtidningar.

Aningen sent tar jag itu med Fredagsfyran.

Tema: dokusåpor

1. Om du var tvungen, vilken dokusåpa skulle du delta i?
Big Brother, eftersom den innehåller minst strapatser. Jag skulle nog kunna sova mig igenom större delen av de 100 dagarna, som björn i ide. Om man istället går med för att vinna istället för att uthärda, så är det nog den dokusåpa som har de allra mest lättmanipulerade deltagarna.

2. Hur skulle du framställas för tv-publiken tror du?
Det beror väl på vilken attityd jag väljer. Jag skulle säkert kunna se ut som (och vara) den som argumenterar mest. Utgår man från att befolkningen i huset består av samma sorts folk som de brukar välja, skulle det nog vara svårt att låta bli att säga nåt när den ena idiotin efter den andra rasslar runt i kraniehålorna och sedan faller ur munnen som små pärlor av koncentrerad dumhet.

3. Om du själv skulle producera en dokusåpa, hur skulle den då gestalta sig?
Som ett mellanting mellan en lajvvecka och Battle Royale.

4. Varför är dokusåpor så populära?
För att människor är intresserade av andra människors beteende. Samma sak som gör kändisskvaller populärt. Det handlar egentligen perifert om kändisarna och deras eventuella kvaliteter, utan de råkar vara en grupp människor som man har en uppfattning eller åsikt om. Det är därför vissa kändisar fortsätter vara intressanta långt efter att det gjort något av ens det minsta värde, eller att folk blir kända för att de är kända. Dokusåpor bygger till stor del på att folk lär känna typerna fort - när man väl gjort det blir det mycket mer intressant att hänga med. När man i Fångarna på Fortet under en säsong körde med ett par lag med "vanligt folk" funkade det inte alls, eftersom tittarna inte hann lära känna dem innan programmet redan var slut. Med kändisar blir Fortet mycket mer intressant för att de antingen bekräftar tittarens förutfattade meningar ("Haha - Markoolio är lika dum som jag trodde"), eller överraskar en ("Tänk att Anna Book klarade spindelnätet").

Frågorna i Fredagsfyran kommer härifrån.

...när man ska slå upp ett engelskt ord - som man visserligen känner till, men i tröttheten inte kan komma på något bra svenskt ord för - och i någon minut sitter och slår i sin svenska synonymordbok, mumlandes om hur underligt det är att just det ganska vanliga ordet inte står med.

Inte för att jag tycker att allt ska gullifieras, men nog kan man glädjas åt produktdesign som är både nyskapande och ganska rar. Lagra 256 Mb i en självlysande anka. Varför inte?

Nu är det sportlov här i Stockholm, och då ska man naturligtvis besöka Sveriges i särklass tuffaste grindcoreband som heter... Just det, Sportlov. Männen bakom det eminenta skidstavspentagrammet ovan, och det kanske inte syns här, men det står "Sportlov" i mitten, med matsäck i form av banan och korv på spetsarna. Man kan inte annat än respektera det konsekvent genomförda konceptet, och jag ber att få citera ur låten Svart Pist:

KNIVSKARP SKIDSTAV LYFTAS
I MIDVINTERNATTENS RYMD
GENOMBORRAR KRISTEN LIFTVAKTS KROPP
I TRIUMF VI SPÄNNER PJÄXORNA
VEKT BLOD FÄRGAR EVIG SNÖ
I TYSTNADEN PÅ ÅRESKUTANS TOPP

UTAN NÅGON FRUKTAN I TYST FÖRAKT MOT GUD
KASTAR JAG MIG NEDFÖR BRANTAR
SKIDGLASÖGON PÅ
JAG ÄR RUSTAD FÖR STRID
IFÖRD DARK THRONE-TOPPLUVA OCH LOVIKAVANTAR

FADER… SATAN… GUIDA MIG GENOM SLALOMPORTEN
TILL… SEGER… I DEN SANNA VINTERSPORTEN

Vintersport är Satans verk. Det är ju det jag alltid har sagt.

Jag beklagade mig för något tag sedan över att det inte fanns någon svensk Photoshoptävling, som det ju kryllar av på amerikanska sajter, från Farks ofta rätt slarviga och grova hastverk, via Something Awfuls för det mesta väldigt roliga bidrag, till Worth1000:s och Photoshop Contests superproffsiga bilder.

Nu hade jag tänkt dra igång nåt liknande, dock kanske inte alltid med Photoshop-tema, och jag mjukstartar med nåt som inte kräver några enorma kunskaper i bildbehandling: Gör din egen varningsskylt.

För att ge er hjälp på traven har jag på länken nedan tips om sajter där man kan bygga ihop egna skyltar eller kanske bara hämta inspiration och grafik, och några små vinkar om hur man kan göra. Dessutom har jag själv gjort fyra bilder, för att visa hur de kanske kan se ut - men låt er inte begränsas av dem.

Jag kan inte nog betona att teknik spelar mindre roll. Det är idéerna som jag kommer att bedöma i allra första hand.

Varannan vecka blir det alltså tävling, och veckorna däremellan redovisas resultaten och visas alla bidragen. Således har ni hela veckan på er att skicka in bidrag till den här mejladressen. Förstapriset är den dvd ni ser ovan, från den otroligt bra brittiska humorserien The Fast Show. Varje tävling (förutsatt att det blir fler, vilket hänger på om några bidrag dyker upp) kommer att ha ett pris av liknande dignitet - en cd, dvd, bok eller annat.

Klicka på den här länken för information och inspiration.

Det är säkert ingen som märker det, men min egen lilla protest är att jag när jag textar Letterman aldrig någonsin skriver president Bush (eftersom jag anser att han faktiskt snodde presidentposten olagligt), utan bara Bush, rätt och slätt. Ja, sen får man ju inte alltid plats att skriva titeln, förstås.

Det, och så den gången som Lynne Cheney, vicepresidentens fru, var gäst och sade att de amerikanska soldaterna i Irak slogs för friheten... Ja, då var jag tvungen att sätta ordet inom citationstecken, eftersom hon uppenbarligen använde det på ett sätt som inte överensstämmer med den tolkning resten av världen gör.

Bloggen Disinfotainment har redigerat om Bushs tal till nationen i december, och tagit bort alla lögner.

Quicktime krävs för att se filmklippet, och sitter man med modem, så kan det ta ganska länge att få ned hela, men det är det värt.

Jag hade tänkt lägga det här på fredagen, men det blev inte av, så därför blir det nu varannan måndag som jag kommer att hålla någon sorts pristävling. Det kommer att innebära en uppgift som ska lösas kreativt (alltså ingen frågesport eller dylikt) med ett pris i form av en cd, dvd eller bok. Vad det blir för uppgift och pris imorgon får ni se, men det är redan förberett. Vinnare kommer att utropas cirka en vecka efter tävlingens utlysning (förutsatt att några som helst bidrag flyter in, det får vi se).

Aningen sent tar jag itu med Fredagsfyran.

Tema: kärlek

1. Är du kär i någon just nu?
Jo. Min fru. Jag är förtjust i några stycken till, men älskar henne sådär löjligt innerligt.

2. Vad “faller” du för?
På det personliga planet är det intelligens, ärlighet, styrka och sexuell äventyrslusta. Utseendemässigt är det kvinnliga former (inga pinnsmala modeller, tack), rött hår och en viss sorts ögon som är svåra att beskriva (Renée Zellwegger).

3. Kan man vara kär i flera personer på samma gång?
I allra högsta grad, men det kan vara nog så svårt att hantera, hur öppet och ärligt ens förhållande än är. Däremot är det mycket enklare att vara kär i en och förtjust i flera andra.

4. Är alla hjärtans dag en förskräcklig tradition och ytterligare en kniv i ryggen på bittra singlar?
Nä. Inte mer än andra gemenskapshelger. I år gjorde vi inte särskilt mycket av det heller.

Frågorna i Fredagsfyran kommer härifrån.

Giant Microbes är en firma som gör mjukdjur av virus och annat smått. Digerdöden och ebolaviruset ser ni ovan. Hur ofta hittar man nåt som är både lärorikt och sött på samma gång?

Det var porren som banade vägen för videokassettbandspelarna på 70-talet, och var ett av de tyngsta skälen till att VHS slog ut det tekniskt sett bättre systemet Betamax. Det fanns mer porr på VHS-kassetter (eftersom de kostade mindre att tillverka) , och det var direkt avgörande för framgången. Plötsligt kunde man se rörlig porr hemma, istället för att gå till sunkiga biografer, och även om porren blev mindre viktig med tiden, så var den banbrytande.

Detsamma gäller på internet, där porren också har banat väg för mycket, från betalsystem till metoder att förmedla rörliga bilder. Det är inte helt otänkbart att porr också kommer att rädda det annars ganska ljumt emottagna 3-nätet.

Jag har länge förespråkat att skiv- och filmbolagen ska se till porrsajterna för sin affärsmodell i den nya ekonomin, för trots att det finns miljontals porrbilder och -filmer att tillgå gratis på nätet, så finns det också tiotusentals porrsajter som generellt tar flera hundra kronor per månad för sina medlemsskap. Gör de sina vinster genom att stämma sina potentiella kunder, som skivbolagen i USA nyligen gjort? Nej, ytterst sällan. Som New York Times skriver så är de ofta glada att se sina alster spridas, eftersom det kan driva framtida kunder till sajten.

Lärdomen är att man i dagens ekonomi betalar för att det ska vara bekvämt och enkelt att få sin produkt, inte egentligen för produkten som sådan - det är där skivbolagen måste tänka om. Det är inte längre en vara de säljer, och de måste släppa tanken på musikfilen som en fysisk produkt - just för att den går att kopiera så fort den spelas, hur mycket mjukvarulås man än bygger in. Nu är det istället service och distribution de borde koncentrera sig på.

Likaväl som jag kan ladda ned en hel skiva via något P2P-program, så kan jag börja rota i köket och baka mig en pizza om jag blir hungrig. Men det är i båda fallen bökigt, tar tid, och det saknas garanti för att resultatet blir särskilt bra (i alla fall om jag lagar pizzan). Då pyntar jag hellre ett par tior mer och låter nån annan baka (och kanske leverera) den - samma sak.

Kan man för en rimlig penning få en hel skiva med ett klick, vara försäkrad om att ljudkvaliteten är bra och - det som de flesta nuvarande musikdistributionssystem inte har hajat än - att man kan välja att spela den när och var man själv väljer - så tror jag majoriteten av alla musikfantaster slänger upp lite pengar.

Tvärt emot alla domedagsprofetior om stackars musiker som svälter på grund av allt nedladdande, så tror jag att allt fler artister - och kanske mest de som inte redan drar in miljoner - kommer att tjäna på det. Det numera ganska obskyra engelska bandet Marillion finansierade sin förrförra platta helt och hållet genom att sälja förköpsexemplar på internet, och kunde fortsätta som artister, istället för att lägga ned. Prince hävdar att han tjänar mer än någonsin, fast han jämfört med sin storhetstid knappt säljer nåt alls längre - men han behåller majoriteten av vinsten.

Om individuella musiker fortsätter att ta lärdom - om än indirekt - från porrindustrin, så kommer alla att tjäna på det. Utom skivbolagen. Om man gräver en grop...

Starfire kommenterade på förra inlägget att jag skulle skaffa mig ett "riktigt" OS, och kommentaren jag skrev som svar blev så evinnerligt lång att den fick hamna här istället - och utvecklas en aning. Jag har för övrigt känt Starfire i halva hans liv, så jag tar mig mer ton med honom än jag kanske skulle göra med andra. Nåväl, så här blev det:

Jag klagar på teknistandan i OS X, och så rekommenderar du Linux? Du får ursäkta, Starfire, men jag sticker hellre ut ögonen med vässade ätpinnar än väljer ett gränssnitt och OS som kräver kommandoradskunskap och annat sånt teknistbjäfs. För en viss typ av människa - min fru till exempel, som ofta klagar på grafiska gränssnitt - kanske kommandoraden är bättre och mer intuitiv. Men jag tror att den sortens människa, faktiskt, är i minoritet.

Återgången till teknisttänkande - som skett till stor del, men inte bara på grund av systemets Unix-bas - är det som svärtar ned hela OS X. Det är därifrån de kommer, de flesta av de många, många brotten mot det intuitiva och konsekventa gränssnitt som gjorde Macen tydligt bättre än konkurrenterna.

Jag vill klargöra en sak. Det handlar inte - som så många teknister spydigt tycks tro (och då menar jag inte just dig) - om en oförmåga att hantera "nåt som är lite svårare". Jag skulle säkert klara Linux om jag var tvungen, men jag vill inte. Precis som att jag hjälpligt kan skriva HTML när jag måste, men jag skulle helst aldrig se en hakklammer till i mitt liv, om jag slapp. Det är bara ett sätt att nå ett mål, och när metoden blir för svår är målet inte värt det, tycker jag. Jag vill inte behöva veta hur datorn funkar, lika lite som jag vill meka med en eventuell bil. Sånt finns det proffs för. Jag vill ha en dator som gör det jag vill, och gör det helst utan att jag märker ett dyft av det som pågår bakom kulisserna (eller under motorhuven, om man så vill).

Varför var jag Macen trogen i nästan femton år? Inte var det för att det var det bästa operativsystemet där bakom kulisserna - till och med den allra sista versionen av riktiga Mac OS - 9.6 - är fortfarande skitdåligt på multitasking, minneshantering och allsköns tekniska detaljer. Men när det gäller att använda maskinen utan att behöva använda kognition jag kunde spendera på annat, så var (och är) det gränssnittet överlägset.

Det handlar om huruvida gränssnittet utnyttjar vår ofta undermedvetna rumsuppfattning eller inte. Om det gör det, så kan man jobba utan att "se" gränssnittet. Det är nåt helt annat än att medvetet behöva tänka sig igenom varje steg, något som åtminstone jag tycker är enormt kreativitetshämmande, eftersom det bryter eventuella andra tankeflöden för "Nu ska vi se...på c:/harddrive/system/user/desktop ligger filen jag vill flytta till g:/flupper/heppel/system_thingy/glurf". Att ta tag i filen från skrivbordet och lägga i mappen som heter "Glurf" är inte bara enklare, det är också nåt man kan göra utan att behöva ödsla tankekraft på det.

Så, visst, Linux är säkert toppentoppen på alla möjliga sätt och vis, men inte på det som jag tycker räknas. Nästan alla mina klagomål kring OS X är baserade på UNIX-kompromisser eller dumma beslut som tagits som följd av de kompromisserna.

En zombie är en kropp som är ett tomt skal, vilket ytligt kanske påminner om den person som fyllde kroppen med liv innan döden inträdde. Men det finns ingen själ bakom ögonen, och all grace och intelligens har gått förlorad. Så känner jag för OS X:s gränssnitt - det är en hålögd zombie, klumpigt återväckt av galna vetenskapsmän (och hårdsminkad). Zombien må vara både starkare och snabbare än personen den ersätter, men den livnär sig på hjärnsubstans. Jag har ingen lust att mata zombien.

Jag har haft lite hopp om att själen kanske ska kunna återvändas till kroppen på något vis, men jag börjar misströsta. Jag kanske får hoppas på en reinkarnation i en helt annan skepnad. Det lär knappast bli på Linux, dock.

Jag har varit väldigt nära att ta beslutet att blåsa ren min Mac och installera OS X. Men efter att Matthew Thomas hittat 48 fel med Mac Os X på 48 timmar (och inte ens nämner många andra fel och problem som jag känner till), är jag mer tveksam. Jag kan i alla fall helt instämma i hans slutkläm:

My point is that the quality of Apple’s human interface has declined and continues to decline. That other current platforms, both Free and non-Free, continue to be even worse does not make this situation any more satisfying. Mac OS X is like Sir Winston Churchill’s description of democracy: the worst possible system, except for all the others.

Det som är så irriterande är just hur mycket man tycker att de borde ha lärt sig fram till OS 9, men som de verkar ha helt glömt bort.

Mulli.nu gör nåt som åtminstone jag aldrig förr har sett nån våga sig på: att göra en analys av en Robbie Williams-text. Intressant och roande läsning.

Conan O'Briens allra mest älskade gäst, den förolämpande komikerhunden Triumph, dök upp när Conan besökte Toronto. Enligt New York Times blev många kanadensiska politiker mycket upprörda över hundhanddockans förolämpningar. De verkar alltså ha lika mycket självdistans som Eminem (som ju surade ur rejält på Triumph under en MTV-gala).

Med tanke på hur långsamma TV4+ är med sina Conan-avsnitt lär vi väl få se det nån gång i mars, ungefär.

OBS: NYT kräver en enkel gratisregistrering för att man ska få se deras sidor.
Uppdatering: Erik Stattin tipsade om hur man fixar bloggsäkra länkar på NYT, så det är ordnat ovan.

Precis över bron från Manhattan, bara en hållplats med tunnelbanan, ligger Williamsburg, som väldigt länge varit ett hassidiskt judiskt område. Det vill säga att de flesta män man ser där har såna där långa polisonglockar och svarta, höga hattar.

När jag var i New York i en månad 1996, så hade ett svenskt par lovat mig sin lägenhet på Manhattan medan de var i Europa, men ändrade sig mindre än 48 timmar innan de skulle åka. Ni kan ju tänka er hur förtjusande det var att utan förvarning stå utan bostad under ungefär hälften av min vistelse. Jag kunde inte direkt kräva att de andra som jag redan bott hos skulle tåla mig i flera dagar till, särskilt eftersom det ofta handlade om mycket små lägenheter.

Som tur var ryckte min gode vän Hans in, och erbjöd mig att ibland sova över hos honom och hans 6-7 lägenhetskamrater. De bodde i just Williamsburg, i en gammal lager- och fabrikslokal, som de byggt om till en bostad, komplett med travers rätt igenom det 200 kvadratmeter stora vardagsrummet.

Redan då minns jag att man fick lite sneda blickar från de ortodoxa judarna när man knallade från tunnelbanan hem till Hans. Med tiden har det tydligen bara blivit värre. Närheten till Manhattan, de höga bostadspriserna där, och de många gamla industrilokalerna har gjort Williamsburg ett allt hetare område för Manhattans hippare människor.

Nu börjar de ortodoxa judarna verkligen tröttna, vilket lett till det här.

I en kommentar till mitt inlägg från 27 januari om Danio-reklamfilmen påpekar Rehnen att killen tydligen säger Vad gott! Vad är det här?. Det är ju faktiskt både troligt och rimligt. Tackar för det, Rehnen.

TV3:s manliga speakerröst sa just att man senare idag sänder "En av höstens bästa avsnitt" av Fab Five. Jag tycker den avsnitten ska bli kul att se. :P

Bland de första saker jag raljerade om i Gärningsmannaprofilen var Bengt Karlssons påstående att opposition mot särskrivning skulle vara främlingsfientligt, eftersom det skulle vara mest invandrare som särskriver. Klart att den svenska grammatiken kan vara förvirrande för någon som inte är van vid den. Tro mig, det vet jag - min fru har nu pluggat svenska i sju månaders tid.

Men det är ju inte den sortens särskrivning - privat, på handskrivna skyltar och annat - som är den som åtminstone jag vänder mig mot, utan den där det borde funnits minst en person i en professionell process som borde kunna den ändå ganska enkla regeln om när ord skrivs ihop.

JC:s nya reklamfilm talar om en "Marwin kollektion" och GB:s senaste om en "Markoolio CD", som om Marwin och Markoolio vore adjektiv. Vi provar: Markoolio, Markooliare, Markoolioast. Nä.

Man kan anta att ett absolut minimum av tio personer varit inblandade i tillkomsten av var och en av de här filmerna. Är det verkligen sannolikt att varenda en av dem inte lärt sig nåt som jag tycker man bör kunna för att få lämna mellanstadiet? Fan, jag kräver inte att varenda människa i ledet - särskilt inte de som inte har språk som sitt arbetsområde - ska vara tvungna att skriva allt de skriver på fullständigt korrekt svenska, men däremot tycker jag att man borde ha tillräcklig respekt för konsumenten att man har en person nånstans som korrläser innan det går i tryck eller sändning.

Sen har vi Big Brother. Under förra veckan skulle deltagarna agera privatskola och bland annat svara på allmänbildningsfrågor. En del av nöjet - fullständigt planerat från BB-redaktionens sida, såklart - är att man ska se just hur okunniga de här inlåsta stackarna är. Men när den som brutit mot reglerna eller gjort nåt annat fel fick gå in i ett separat rum som agerade skamvrå och sätta på sig en dumstrut...vad stod det då på den? "Dum strut", såklart.

Visst, skyll på struten, fegisar.

Äntligen! I det andra loppet av den tredje säsongen i vår Formel Ett-brädspelsturnering så vann jag för första gången, efter ett otal andraplatser och avåkningar. Det var så lagom dags.

Pokalen ser bra fin ut bland min F1-bilsamling.

Det väger lite grann upp att min älskade fru ska vara borta i två veckor.

Är det för tråkigt att stryka? Gör det under vatten, eller medan du hoppar fallskärm, till exempel. Tips på ExtremeIroning.com.

I Metro nämns de mest populära barnnamnen från 2003, och de påpekar att ett av de starkast kommande pojknamnen i år är Neo. Det kallar jag tusen gånger värre än de gammalmodiga namn som Mats på Klocklös i tiden raljerar över.

Att döpa sitt barn efter en filmstjärna man gillar är tveksamt, men jag kan förstå det. Att däremot välja en rollfigur från film, och dessutom en allsmäktig frälsare med vapen och karatekunskaper, är nästan tragiskt.

Eftersom Media Jukebox (det bästa MP3-spelarprogrammet på PC för katalogisering, sortering och rippning av MP3:or i ett) håller ordning på hur ofta man spelat vilka låtar, och vilka album de hör hemma på, så har jag sammanställt en lista med mina mest spelade album/låtar under 2003.

Det jag gjorde var kollade mina 500 mest spelade låtar, sparade den låt och det album som spelats mest av den artisten och slängde ut resten. Dock kanske jag inte lyssnat på hela albumen (t.ex. så kommer Princes Purple Rain med bara för att jag avgudar Computer Blue - det finns säkert fyra-fem Princealbum jag tycker bättre om som helhet). Om albumnamnet inte ens finns med, som i fallet Eminem eller Transatlantic, kan man räkna med att jag inte rekommenderar hela albumet. De album som jag brukar lyssna på i sin helhet representeras generellt av första låten, eftersom den hamnar först i sorteringen om låtarna spelats lika ofta. Sedan sorterade jag i bokstavsordning.

Allt detta eftersom Chadie efterlyst musiklistor.

Uppdatering: Det som förvånar mig mest är att Kent kom med på listan. Jag minns knapt att jag lysnat på dem alls. Sen är det inkonsekvent att Sugababes har med albumnamnet på listan. Det är Stronger och Freak Like Me jag gillar från den skivan, inte mer.

Frågorna i Fredagsfyran kommer härifrån.

Tema: filmen om ditt liv

1. Vem skulle spela huvudrollen i filmen om ditt liv?
Nån snubbe från finska Fame Factory.

2. Vem skulle spela skurken?
Johannes Brost, i rollen som sig själv.

3. Vad skulle filmen heta?
Gärningsman - Ett kaleidoskop i grått.

4. Vad skulle den få för betyg av Nils Petter Sundgren och Hans Wiklund i TV4?
Wiklund skulle såga den, och påpeka att musikvalet var störande. Nils Petter skulle ge den fyra solar och säga att den var Spännande, men samtidigt mycketmycket lång...sam, rörande men samtidigt mycketmycket kall, med en filmisk mognad som egentligen inte passar materialet. Båda skulle konsekvent kalla mig för John-Eje, som om det var ett dubbelnamn.

Det här skulle man säkert kunna få nån stackare att betala några spänn för.

När jag startade Supertrevligt.com för dryga två år sedan, så var målet att det skulle bli ungefär som Gärningsmannaprofilen är idag (även om jag när jag nu läser mina tidigaste inlägg där inte förstår vad fan det var för tilltalston jag försökte mig på). Men dels för att jag gjorde allt i Dreamweaver "för hand", så att det blev ett helt projekt att skriva minsta lilla grej, och dels för att gensvaret uteblev, så var det svårt att hålla entusiasmen uppe. När jag äntligen tacklade Blogger i december och startade den här sidan, så var jag långt ifrån säker på att jag skulle uppdatera särskilt mycket - utom kanske i korta perioder.

Men det har gått över förväntan, måste jag säga. Dels gensvarsmässigt (och då inte bara från andra bloggar, även om det är uppskattat), men också i att det inte tar mig en timme att plita ner en mer eller mindre meningslös observation som den om Olivier nedan.

När jag då på nästan 48 timmar - då jag ändå inte hade tänkt blogga - inte kunde uppdatera Gärningsmannaprofilen, så insåg jag att jag är beroende. Det finns värre saker att vara beroende av, måste jag erkänna.

Om en vecka kommer en nyhet till Gärningsmannaprofilen - vad det blir får ni se då.

När jag skulle skicka posten nedan (i onsdags kväll), så gick det helt plötsligt inte. Jag tror jag har löst problemet (som även slog ut min Dreamweavers möjlighet att ansluta till vår server). Men håll med om att det finns en viss ganska rar ironi i att den första posten efter blogguppehållet är den som skulle förvarna om eventuellt blogguppehåll.

Fan, vad jag hatar datorer ibland.

Jag har - vilket inte är helt ovanligt - tagit på mig lite för mycket jobb för att ha särskilt mycket fritid de närmaste dagarna, plus att min fru på måndag åker till USA för ett tvåveckorsbesök hos sina barn. Därför blir det nog lite tunt här tills efter helgen.

Jag vill dock tacka Chadie för inbjudan till Orkut, som jag säkert kommer att skriva om framöver, eftersom jag inte riktigt vet vad jag tycker om det än.

Sen ett litet bloggtips. Det som skrivs på Mitt Aktuellt är ofta tankeväckande och intressant (som inlägget om "lilla jag"-fenomenet som tydligen väckt en del ilska), men på grund av att det inte är bloggformat, är det sällan jag kommenterar det här, eftersom det är olänkbart.

Min fru, som ju har en del egen erfarenhet av vad som gäller om man invandrar till Sverige, undrade just en sak om fransmannen Olivier i Big Brother. Hur stora är oddsen att han är här på ett visum som på ett eller annat sätt är relaterat till hans flickvän utanför huset? Då vore det ju ännu dummare att han har strulat med...eh, den där blonda bruden med plasttuttarna.

Jag har inte tittat mycket på den här säsongen, men det var fantastiskt patetiskt att se honom försöka beveka sin (antagligen numera ex-) flickvän med en stor badge i direktsändningen.

När jag lämnade landet 1997, så sålde jag av nästan hela min seriesamling. Vissa tidningar lämnade jag i vård av min ex-flickvän, men nu tre år efter min hemkomst har jag trots påminnelser inte sett skymten av dem (eller nåt annat), så de är nog borta.

Som jag tidigare nämnt (i Fredagsfyran), så textade jag förra veckan en dokumentär om tecknade serier, och att påminnas om mästerverk som Dark Knight Returns, Watchmen och Sandman gjorde att jag blev sugen på att än en gång börja samla serier.

Så när Alvglans hade rea kunde jag inte hålla mig. Nu har jag en kasse serier med den feta samlingsboken From Hell - Alan Moore och Eddie Campbells lysande version av historien om Jack the Ripper - som (bokstavligen) tyngsta inslag. Men det finns mycket, mycket kvar att köpa upp mig på. Som jag sa till min fru när vi var i butiken, "jag skulle kunna gå in här med 10 000 kronor, och ändå inte komma ut med allt jag ville ha".

Daniel Clowes, Peter Bagge, bröderna Hernandez, Kyle Baker, Alan Moore, Neil Gaiman, Eddie Campbell, Dave Sim - jag vill verkligen ha allt de gjort, och mer därtill. Det är bra grejer - många, och dyra bra grejer.

I sin tv-intervju i helgen satt Bush i kostym och svarade undflyende och inrepeterat upprepande på de flesta frågor. Men från de för långa byxor jag nämnde och visade i november (nedre bilden), har han nu övergått till för korta byxor.

Finns det ingenting den mannen klarar av att göra ordentligt, utom att göra om USA till en teokratisk feodalstat?

Inte Springsteen (gud förbjude), utan Tognazzini.

Bruce Tognazzini var en av människorna bakom det riktiga Mac OS-gränssnittet, och har länge - precis som jag - varit mycket kritisk till vad Apple idag har mage att kalla för en Macintosh.

Nyckeln till Macens storhet som OS var aldrig teknisk - en Mac hanterar RAM-minnet uselt och är ytterst dålig på att låta fler program jobba samtidigt. Styrkan i en Mac låg helt och hållet i gränssnittet - och inte i utseendet (även om det hjälpte upplevelsen), utan i dess funktioner. Ett gränssnitt är alltid en sorts liknelse för vad som pågår i datorns hjärta, och för att fungera som bäst måste den vara benhårt konsekvent. Macens konsekvens låg i rumsbeteendet - till exempel att fönstret som öppnades när man klickade på en mapp upplevdes vara den mappen, snarare än ett (av flera möjliga) fönster som bara visade mappens innehåll.

Däri låg också en av de stora skillnaderna mellan Windows och Mac. Att navigera på en Windows-maskin krävde alltid viss närvaro och tankeverksamhet, medan det var generellt väldigt intuitivt på en Mac. Precis som att jag när jag lyfter min tekopp inte behöver tänka, "Var står tekoppen? Just det, där är den...lyft den, för den till munnen och drick", så krävdes det mindre aktivt tänkande att utföra handlingar på en Mac som man var bekant med, än på motsvarande Windows-maskin. Jag kan, som de flesta, ta en klunk te och tänka på - och göra - annat under tiden.

Jag inbillade mig att de flesta Mac-människor förstod den här skillnaden ganska så väl. Tyvärr visar den okritiska attityd många långvarigt Macanvändande människor tagit till OS X:s många aktivt försämrande kvaliteter i utbyte mot lite ögongodis, att de inte kan ha gjort det. Att Mac var bättre visste de, men de verkade inte förstå varför. Inget annat kan förklara att inte fler människor upprördes mäkteliga över att det mest icke-tekniska operativsystemet på marknaden holkades ur och fylldes med för de flesta användare helt onödigt teknistgodis.

Jag har varit Macälskare sedan 1986, och jag ska erkänna att det har varit ganska svårt att släppa den känslan. Jag vill verkligen kunna tycka att en Macintosh är otroligt mycket bättre än en PC, i alla fall vad det gäller gränssnittet. Men Windows XP är rätt okej jämfört med Windows 95/98 och OS X är förbannat sopigt jämfört med MacOS 9.6. Det går ungefär på ett ut.

Men nu har Bruce Tognazzini gett mig hopp igen. Han tipsar om fyra program som gör OS X till något som kan leva upp till namnet Macintosh (det femte går lite utanför den tanken, men är säkert bra på sitt sätt). Kan de nu bara fixa ikonplaceringen, labels och några småsaker till, så kanske jag kan bli en Macskalle igen.

Det vore skönt.

Jaha, så har vår käre kung Carl-Gustaf gjort bort sig. Jag har ungefär samma attityd till det som till Knutby-mordet: det enda som är förvånande är att det inte händer oftare. Någon som lever i en så enormt skyddad värld som Kungen och dessutom inte verkar vara särskilt intellektuellt nyfiken kommer förr eller senare - om han inte beläggs med permanent munkavle - att säga nåt så stenkorkat som C-G just gjorde.

Det verkar vara flera som har huggit på det här som skäl till att avskaffa monarkin, vilket jag tycker känns lamt. Även om jag principiellt är emot privilegium man föds till, så känns det förbannat opportunistiskt att låta just det här vara det som gör att man skulle utrymma tronen. Att dessutom blivande drottning Vickan känns bra mycket klipskare, beläst och intressant gör att man åtminstone har nåt att se fram emot.

Vill man införa republik ska det inte vara för att kungen är yr i mössan, utan för att man genuint tror att monarkin i sig inte har några fördelar och är en belastning för samhället.

Rubriken kommer av att man nästan alltid kan få engelskspråkiga människor att skratta med: Our king is dyslectic, so we call him The Knig.

Det fanns en period - ungefär från 1987 till 1998 - då Nicholas "Momus" Currie var en av mina stora husgudar, när varje ny skiva han släppte var en skattkista full av glittrande repliker, skinande ackordskiften och gyllene idéer. Sedan gick det utför, och det raskt.

När hans amerikanska skivbolag Le Grand Magistery stämdes av Wendy Carlos, tidigare Walter Carlos - mest känd för musiken till filmerna A Clockwork Orange och Tron - och förlorade, kom Momus fram till ännu ett nytt koncept. Han slogs av tanken att mycket konst genom tiderna varit beställningsverk, ofta i syfte att hylla eller försköna beställaren. Så, för att betala skadeståndet lät han fans köpa sig en låt var på hans nästa skiva. Idén var - som vanligt - alldeles lysande. Men kanske berodde det på pressen att få ut skivan i tid, och kanske även på grund dåligt inflytande från konstnärer och artister i hans omgivning (som provokationspuckot Harmony Korine) som hyllade spontanitet och "ärlighet" över hantverk och yrkeskunskap, så blev resultatet Stars Forever ett enormt misslyckande. Enkla, repetitiva melodier över illa producerade blippiga bakgrunder (men dock med en och annan text som funkade bra).

Inte helt överraskande blev Stars Forever och uppföljande Folktronic det närmaste Momus kommit ett genombrott sedan Tender Pervert 1988. Samtidigt vägrade hans gamla skivbolag Creation att ge ut hans tidigare plattor, så nu var den ende Momus som fanns tillgänglig en blek kopia av den fullödige kompositör och sångare som i över tio års tid fascinerat i alla fall mig.

Nu finns i alla fall dubbelsamlingen Forbidden Software Timemachine som täcker höjdpunkterna från 1987 till 1993. Även om jag kanske inte helt och hållet instämmer i urvalet, så är det här i alla fall positivt (och utan några "rariteter" för att locka oss gamla fans att köpa plattan).

Äntligen nåt jag kan peka på när folk vill veta vilken Momus det var jag älskade. För 189 spänn på CDON.COM, så får man närapå en minut lysande, intelligent och djävulskt unik musik per krona. Det finns få saker jag kan rekommendera högre just nu.

Jag känner inte till sidan Vemarvem.com sedan innan, och har inte hittat nån Googlecache på den, så jag vet inte om det är en sån där sajt som ingen bryr sig om längre, men nog har den blivit hackad, alltid.

Vi besökte videobutiken och hyrde några dvd-filmer igår. Framför mig i kön stod ett par, och deras filmval var så uppenbart en manligt/kvinnligt-kompromiss att det nästan var parodiskt. I handen höll killen Pretty Woman och Full Metal Jacket, och man kunde verkligen ana hur jobbigt det skulle bli för dem att genomlida varandras filmval.

Tjejiga tjejer och grabbiga grabbar - hur håller de ihop, egentligen?

Till den undertextare som översatte Little Nicky på TV3 för cirka en vecka sedan, och tyckte att det var helt okej att skriva den något ovanliga - och ganska så svårlydda - uppmaningen "Skit fränt!", så har jag nu en uppmaning: byt jobb. Det var inte den enda missen i texten, utan ungefär varannan rad hade kommateringshicka av värsta slag med klassiker som "Har du, vad jag vill ha?". Skamligt.

I en annars rätt hyfsad - om än långt ifrån klockren - textning av säsongsdebuten av Scrubs (som tydligen heter "Första hjälpen" nu igen, efter att ha fått gå under namnet "Scrubs" under en period), så misstolkas följande mening, å det grövsta:

Stop addressing me as "Dr. Cox" in front of your patients. When they find out my actual name, they tend to page me with questions when they realize just exactly how inept you really are.

Det vill säga att om JD:s patienter känner till Dr Coxs namn, så söker de honom när de inser hur inkompetent JD är. Inte så knepigt att greppa, men - och det här vet jag av erfarenhet - att få plats med det i textblocket kan vara nog så svårt. Scrubs håller mycket högt tempo i dialog och klippning, och det är ofta man få hoppa över saker. Men...man kan inte bara hitta på nåt. I den svenska texten stod det nämligen: "Om de får reda på mitt namn, så inser de hur inkompetent du är". Inte riktigt samma sak, eller hur? Ironin med ordet "inkompetent" i den meningen lämnar jag därhän.

Ta tre halvkorkade pseudokändisar som aldrig egentligen gjort något av värde, sätt ihop en webbsida med text som verkar vara skriven av hjärnskadade ekorrar på opium, hota att avslöja andra kändisar och ta 10 spänn för varje "avslöjande". Grattis, du har just gjort en egen Paparazzia.com.

Jo, jag vet att folk blir nyfikna av alla "Nöjesprofiler" som av kvällspressen antyds ha gjort olika saker, men när de på den här bimbosajten nästan omedelbart skjuter över målet genom att hänga ut fel folk, så... Ja, det kanske är en medveten PR-taktik, men dumt, i förlängningen antagligen rätt dyrt och dessutom moraliskt svårt att försvara (även om jag personligen tycker att man kan hänga ut Johannes Brost för det mesta, bara för att han kallar att dra sekelgamla vitsar för "stand up comedy").

Fast, vad fan tänker jag med? Mediahoror har sällan någon moral - och om de har det, så är den ganska lätt för dem att glömma.

Några fina affischer från 60- och 70-talsporrfilmer. Och några till. (Via Fleshbot)

Nåt smarrigt att reta amerikanska puritaner med.

Jag har på senare tid läst ett och annat om hur en blogg "ska" vara, och även huruvida de har något existensberättigande alls. En sak som återkommer är att blogginlägg måste länka till nåt. Det tycker jag är rent skitsnack, och beroende på vilken blogg jag läser, så kanske jag inte klickar på länkarna alls.

När man sätter upp en massa regler för ett medium - framför allt ett ungt medium som fortfarande är i en utvecklingsfas - så begränsar man det, och det helt i onödan.

En blogg kan med fördel vara hundraprocentigt länkfri, eller länka till nåt i varje ord. Jag tror att det senare alternativet är både jobbigare och mindre intressant att läsa än någons genuina åsikter, tankar och upplevelser utan en enda länk alls.

Låt er inte begränsas, bloggister.

Frågorna i Fredagsfyran (som numera betecknas med vecka och år) kommer härifrån.

Tema: nu

1. Hur mår du egentligen, just nu?
Ganska bra. Jag är lite trött och stressad, eftersom jag jobbat nästan oavbrutet i två dagar. Det beror på att jag totalt missbedömde hur mycket jobb det skulle krävas att texta en dokumentär om tecknade serier för TV8. Den tog ungefär dubbelt så lång tid som beräknat, och när jag dessutom låg lite efter, eftersom jag ställt upp och tagit ett nödjobb i onsdags, så blev det rätt tufft.

2. Skulle du hellre vilja vara någon annanstans nu, var isåfall?
Jo. Någonstans varmt och/eller spännande. Jag såg - med ett halvt öga - Michael Palin på BBC Prime i natt när han var i Hong Kong. Jag skulle inte ha nåt emot att vara där.

3. Vad var det senaste du sa till någon och i vilket sammanhang?
Alright. Now I've blogged about "How do you turn off the Superbowl?". Till min fru, apropå förra bloggposten.

4. Var är du nu?
På kontoret. I Stockholm. I Sverige. På Jorden. I Vintergatan.

Janet Jacksons tutte. Sällan har man väl sett ett helt land få sån extrem moralpanik för nåt så irrelevant och i grunden oskyldigt. Att sätta igång en undersökning av vad som hände 11/9 2001 eller vem som läckte namnet på en CIA-agent tar ett djävla tag, men när det gäller Janet Jacksons tutte, då går det på mindre än ett dygn. Man vet inte om man ska skratta eller spy.

Men i raden av dumma uttalanden i sammanhanget, så ligger bankarbetaren Terri Carlin långt fram, eftersom hon har stämt tv-bolaget för att "miljoner människor blev rasande, arga, generade och allvarligt skadade". Sug på den.

Men det är ändå inte - tro det eller ej - det allra dummaste. Nej, det priset går till en viss Michael Copps, som jobbar åt FCC, det amerikanska kommunikationsverket. Han tycker att argumentet att de som inte vill se snusk kan stänga av inte håller här, eftersom...håll i er nu:

"How do you turn off the Super Bowl?"

Nej, det är klart. Det går ju inte alls.

Som de så fint avslutade Kulturnytt igår, när de meddelade att Grammy-galan kommer att sändas med fem (!) minuters fördröjning: Därmed skyddar man tittarna mot snusk...och yttrandefrihet.

När man propagerar mot rökning, så är det av någon anledning sällan med humor (eller ens särskilt mycket intelligens). Den här sajten, som är en spinoff från en reklamfilm som sändes under Superbowl och även finns att se på webbplatsen, är ett riktigt lysande litet undantag.

Själv slutade jag röka september 2001...november 2003 och antagligen februari 2004.

Uppdatering: Jag menade mars 2004.

...att jag stör mig på att killen i Keldareklamen som spelar Wilhelm Tell-ouvertyren på kinderna spelar fel.

Fel rytm, alltså - den är inte samma hela tiden, utan aningen varierad i de olika bitarna. Det är precis som att alla sjunger fel när de ska sjunga Bröderna Cartwright-temat. Det är inte heller bara likadant om och om igen.

Så. Nu känns det lite bättre.

Är det förresten bara jag som tycker att det konstigt att Dave Matthews från Dave Matthews Band gjort en soloplatta? Om inte bandet i princip är ett soloprojekt, byt namn på bandet!

SVT:s morgonnyheter hade i morse med en kvinna i direktsändning från USA som skulle kommentera demokraternas primärval och det kommande presidentvalet. Där satt hon, infälld framför en nattbild av Vita huset, och skulle komma med sin expertbedömning om USA-politiken. Det som var synd var ju att hon knappt kunde svenska längre - bland annat uttalade hon "Irak" med amerikanskt "r" mitt i vanliga, om än otroligt knackiga, svenska meningar. Nåväl - det kanske är bättre än TV4:s Rolf Porseryd som bott i USA i flera år och inte verkar kunna ett ord engelska, men han är i alla fall journalistproffs. Det värsta med kvinnan ifråga här var att hon inte hade något som helst av minsta substans att säga. Jag vet fyllon på gatan som kunde vara mer sammanhängande och ha mer belysande saker att säga om USA-politiken än den där pappskallen. Sånt väntar jag mig absolut inte från public service-tv.

Det var föga förvånande att mot slutet se att hon jobbade som redaktör på Fox News. Snacka om att vara underkvalificerad för att ha nåt vettigt att förmedla.

Enligt någon jag såg babbla på morgon-tv förra veckan så är mordet i Knutby det som mest intresserar svenskarna just nu. Jag är helt och hållet ointresserad, eftersom det som skett där inte förvånar mig det minsta. Det är en nyhet av samma dignitet som "Man snubblar, skadar knä", "Tandborstning motarbetar karies" eller "Fame Factory-deltagare söker desperat att förlänga sin tid i rampljuset". Det är på intet sätt förvånande (om än tragiskt, på grund av att en människa förlorade livet).

Religion är nästan per definition något som begär att man upphäver sitt rationella tänkande och underkastar sig en ofta helt absurd, kontraintuitiv sanning. Har man väl gjort det, så öppnar man sig för manipulation av värsta slag. Det är inte ett sammanträffande att västerlandets minst sekulariserade nation också är den som är snabbare att svälja politikerlögner än nåt annat land. George W. Bush och hans regering skulle ha det bra mycket svårare i de flesta andra länder (vilket de ju de facto också har) än de har på hemmaplan.

Därmed inte sagt att en icke-religiös människa automatiskt är kritiskt tänkande eller nödvändigtvis smart, eller att religiösa människor per definition är dumma. Men, när man väl kopplar bort det kritiska tänkandet är steget inte långt till att tro på de mest absurda saker, särskilt om en någorlunda karismatisk ledare utnyttjar detta faktum.

Kristendomen är på många sätt värre än t.ex. de österländska religionerna, eftersom den har en viss verklighetsförankring. Jag vet inte hur det generellt är bland hinduer, men jag inbillar mig i alla fall att fler där tror/inser att Krishna och de andra gudarna är liknelser och symboler, medan kristna och muslimer tror på Jesus och Muhammed som att ha bokstavligen och exakt gjort det som deras respektive heliga skrifter berättar.

Många kristna pekar på att Bibeln har historiskt bekräftad underbyggnad som "bevis" för dess allmäna sanningshalt. Enligt det argumentet är t.ex. Krig och Fred en 100% sann bok. Att vissa saker som borde lämnat spår, som den allmäna skattskrivning som mycket lägligt flyttar Jesu födelsort från Betlehem till Nasaret (där Messias enligt profetiorna skulle födas) inte finns historiskt bekräftade rör dem inte i ryggen. Inte heller att de olika evangelierna är inkonsekventa i sitt berättande om Jesu liv.

Nåja, hur som helst. Det hela kan man samla i en replik som jag sett tillskriven Voltaire (men inte hittat i svensk översättning nånstans): "Tror vi på absurda saker, begår vi ohyggligheter."

Expressen hade en riktig topprubrik i lördags:

Dansbandsstjärna akut sjuk och död

Haja, båda två på samma gång! Självklart skulle det upp på löpet. Just nu är jag hungrig...och död. Expressen är en skräpblaska...och död. Snön ligger vit på taken...och död.

Användingsområdena är hur många som helst.

Azzman på Wookiepunch, som själv har en av Sveriges mer visuellt tilltalande bloggar, har satt samman en Topp 5-lista över Sveriges snyggaste bloggar. Gärningsmannaprofilen kommer tvåa, och tackar ödmjukast för utnämningen, och hoppas att framtida förändringar inte gör någon besviken.

Uppdatering: tydligen har Erik Stattin på Mymarkup tagit illa vid sig av att Azzman satt hans blogg på listan över sämst designade, och dängt tillbaka. Bloggfajt!

Uppdatering 2: Nu blev det riktigt larvigt i kommentarerna på inlägget om Sveriges 5 fulaste bloggar. Synd, faktiskt (men man kan roa sig med att scrolla över och läsa alt-taggen på bilden med det röda siktet - det är inte sidägaren själv som lagt till det, om man säger).

Först förlorar Carolina Panthers Superbowl, och så vinner Jeff Akbar (vår egen Michael Schumacher) debutloppet i vår Formel 1-brädspelsserie. Jag är fortfarande lite bakfull och djävlig efter den söndags+måndagskombinationen.

Mer bloggeri imorgon, då jag också ska försöka rigga om hela sajtens css-upplägg från grunden så att det funkar bättre för alla åskådare.

Fina bilder, som jag hittade via den mycket trevliga fotosajten Meccapixel.

Via en notis på Mymarkup, så får jag reda på att rollbesättningen av den sedan länge planerade filmen av Hitchhikers Guide to the Galaxy nu börjar ta form. Det första budet, att Martin Freeman från The Office skulle spela Arthur Dent kändes ju lovande och bra.

Sen får man då höra att rapparen Mos Def som tidigare medverkat i slakten av den klassiska 60-talsfilmen The Italian Job (även om det inte är hans fel att den inte levde upp till originalet) och Monster's Ball, ska spela Ford Prefect.

Det är svårt att i ord uttrycka hur fel det är. Bortsett från att hela HHGttG är brittisk in i minsta detalj och att vilken amerikansk skådis som helst i den rollen - rappare eller inte - skulle bli illa.

Filmen ska regisseras av rockvideoskaparna Hammer and Tongs, som jobbat med bl.a. Beck, Blur och Fatboy Slim. Tidigare påtalade i den planerade filmens långa historia har varit alla från Terry Gilliam, Ivan Reitman till nu senast Jay Roach (som gjort Austin Powers-filmerna). Visst har H&T gjort många bra videos, och kanske kan det bli lika bra som när Spike Jonze gick till spelfilmen, men rollbesättningsnyheterna gör att jag betvivlar det starkt.

Tydligen vågar man inte göra HHG-filmen utan att försöka tilltala de amerikanska kidsen, vilket leder till nästa obehagliga fråga. Vem ska spela Zaphod Beeblebrox? Adam Sandler? Jackie Chan? Tom Green?

Fy fan.